Kanske är det de fem veckor jag nu suttit instängd i min lägenhet som börjar ta ut sin rätt. Men mer troligt är att min stigande frustration kommer av den pågående diskussionen om EUs hantering av Corona, och framförallt bråket om den påstått frånvarande solidariteten.
Alla trötta klyschor får verkligen sitt i denna debatt.
‘Kolla, EU klarar inte solidariteten- unionen är meningslös. Låt oss gå tillbaka till endast handelsutbyte’
‘Om inte alla länder går med på att betala lika mycket som Italien vill så betyder det att länderna är osolidariska’
‘EU står handfallen i krisen’
‘Detta är beviset på att vi behöver federalism!’
Låt mig rabbla lite om följande maximer:
🇪🇺DET GÅR INTE ATT REDUCERA EU-SAMARBETET TILL HANDELSUTBYTE
🇪🇺MAN KAN INTE LAGSTIFTA FRAM SOLIDARITET.
🇪🇺FEDERALISM GER INTE AV NATUREN SOLIDARITET
🇪🇺'EU' HAR AGERAT DÄR ENSKLIDA LÄNDER MISSLYCKATS
Vi pratar ofta om EU som ett fredsprojekt, men vi glömmer lätt att det redan från starten handlade om att bygga in ömsesidigt ekonomiskt beroende för att tvinga fram fred. Vi har varit mycket framgångsrika på att lagstifta oss fram till långvarig (i europeiskt perspektiv) fred, och jag tillhör de som också tror att vi på köpet fått en känsla av europeisk tillhörighet som förmodligen inte skulle funnits utan EU.
(Alla borde lyssna på Tyskands president Steinmeiers klarsynta resonemang om varför vi bryr oss om varandra i EU; på ett mänskligt, politisk och ekonomiskt plan.)
Det stämmer alltså att vi har lagstiftat fram vänliga relationer mellan EU-länderna genom handel, men anledningen till att handeln utvecklat som den gjort är att vi har GEMENSAMMA LAGAR. Tusentals gemensamma EU-regler ser till att varor, tjänster och människor kan färdas utan större problem mellan Piteå och Pisa, mellan Skara och Sofia. Och för er som på tungtippen har argument om regelbörda och EU-byråkrati: det krävs också lagar för att ta bort olika länders särreglering, liksom det krävs beslut om regelförenkling. Det faktum att något har beslutats på EU-nivå (av EU-kommission, folkvalda Europaparlamentet och medlemsstaterna) betyder inte att det blir en börda på exempelvis svenska företag.
Det finns ingen given definition av ‘solidaritet’ när man befinner sig mitt i en kris. Solidaritet tenderar bli det man själv har behov av och ber andra länder att ge. Ett tydligt exempel är Frankrike, som ropat högt att man ska tillgängliggöra nya finansieringskällor för länderna. Samtidigt har de konfiskerat medicinskt material som skulle skickas till Italien under deras värsta kris. Istället för att bråka om vilken typ av solidaritet som behövs just nu, BORDE VI DISKUTERA VILKA HÅL SOM FINNS I EU-LÄNDERNAS ÖMSESIDIGA BEROENDE, OCH HUR VI KAN TÄPPA TILL DEM för att undvika att man också vid nästa kris väljer egoism framför gemensamma lösningar.
Ni har kanske sett de utmaningar som USA har just nu. Den federala regeringen, myndigheter och delstater tävlar mot varandra om att få tag på mest medicinsk skyddsutrustning. Man bjuder över varandra vilket både leder till ineffektivt utfall och att priserna på materialet ständigt höjs och flera delstater inte klarar av kostnaderna för livsnödvändig utrustning. USA *har* ett amerikanskt beredskapslager, men den federala administrationen vägrar dela med sig av den till delstaterna trots skrikande behov.
Samtidigt har EU-Kommissionen lanserat en gemensam upphandling för att täcka medlemsstaternas behov av skyddsutrustning, och man har också beslutat skapa ett EU-beredskapslager för medicinsk utrustning, värt 50 miljoner euro. SOLIDARITET KOMMER INTE NATURLIGT AV FEDERALISM, DET HANDLAR I SLUTÄNDAN ALLTID. OM POLITISK VILJA.
Så, vad *VILL* Sverige lära sig av coronakrisen och EUs roll i att hantera liknande kriser? Är vi beredda att öka den europeiska samordningen? Vågar vi ifrågasätta 25 år gamla sanningar om att EU främst ska handla om vår nationalsport handel?
Kommentera