Sophia i Europa

I Aftonbladet skriver norska vänsterjournalisten Magnus E Marsdal att den svenska vänstern inte ska abdikera EU-kritiken till Sverigedemokraterna. Hans artikel är en veritabel anti-eu bingo full av begrepp som EU-elit, 'liberalismens ortodoxi', 'fascistiskt maktövertagande'. Han skriver att orsaken till det starka reaktionära EU-motståndet är ett svagt progressivt EU-motstånd. Artikeln rubriceras "Flagga för Sverige, Sjöstedt' - en inte alltför subtil antydan att man inte kan vara på Sveriges sida om man inte är emot EU. Vänstern vänder folksuveräniteten ryggen, hojtar Marsdal.

 

Det är intressant, tycker jag, att istället för att driva sakfrågor och prata om vilken politik man vill ha- så är det tydligen viktigt att veva emot EU som projekt. Jag får ofta höra att det är hälsosamt att vara EU-skeptisk. Man kan såklart ha den filosofiska inställningen att skepsis är en bra utgångspunkt från vilken världen bör observeras oavsett vad det handlar om. Men jag har svårt att köpa att det finns något självändamål att medvetet förhålla sig allmänt skeptisk till en politisk union som vi valde att gå med i för 24 år sedan. Vi borde ha kommit längre än så vid det här laget. 

 

Det talas om suveränitet. Om det inte gjorde mig så fruktansvärt trött så vore det fantastiskt fascinerande, den passion som en del känner inför begreppet suveränitet. Swexit-förespråkare menar att Sverige givit upp all suveränitet till EU och att det är dags att ta tillbaka kontrollen. Boris Johnson stod idag i brittiska underhusets kammare och kallar EU för en slavdrivare som försöker göra Storbritannien till en vasallstat. Vad är det egentligen man vill ha kontroll över? Och vilken kontroll kan och bör en nationalstat egentligen ha i en globaliserad ekonomi, där företag verkar i globala värdekedjor och konsumenter och medborgare åtnjuter möjligheter och rättigheter som inte alltid är givna av den egna staten? Är det kontrollen- eller känslan av kontroll- som är viktigast, eller målet? Och vad är målet, i så fall?

 

Det borde av naturliga skäl svårare för vänsterpolitiker att uppröra sig över frågor rörande medlemsländernas suveränitet, eftersom de ofta propagerar för att EU ska sätta en rad extremt hårda krav på andra länders regeringar för att vi ska kunna sluta ekonomiska partnerskap eller handelsavtal med dem. För det kan väl inte vara så att suveränitet är något som bara gäller här- och inte där?

 

För mig är det svårt att förstå det viktiga i att försvara suveränitet som obstinat självändamål- inte minst i fråga om EU där vi ju fullt medvetna beslutat att ge bort en flytta en viss del av beslutsmakten till europeisk nivå. Det beslutet är tagit med full suveränitet, och vi svenskar finns dessutom representerade i alla steg i europeiskt beslutsfattande. Därför blir det också knepigt att debattera med Swexitörer som påstår att det är dåligt för svenska folket att vara med i EU pga vår förlorade suveränitet. I en SVT-debatt med Sverigedemokraten Peter Lundgren i höstas, så bad jag honom ge ett enda exempel på VAD som blivit sämre i Sverige av att vi 'förlorat vår suvenänitet till EU'. Det kom aldrig något svar;  det är en teoretisk hypotes som fyllts med en massa känslomässig nostalgi. Efter att ha tittat på en del av dagens maratondebatten i brittiska House of Commons om Storbritanniens utträdesavtal med EU, kan jag inte låta bli att tänka: Är Sverige en ljummen version av Storbritannien? Har vi långsamt och motsträvigt backat in i EU de senaste decennierna, utan att alls acklimatiserat oss?

 

Det som utspelar sig i Storbritannien just nu borde vara en varningssignal om vad uppdämd nostalgi för förra århundradets nationalstatspampar kan göra med det offentliga samtalet och respekt för fakta och andras åsikter. Det ligger i allas vårt intresse att kritisera sakligt, och inte skylla ifrån oss på EU. I en nyligen publicerad opinionsundersökning  visar det sig att stora delar av EUs befolkning uppger att de litar mer på Europeiska Unionen än på sin egna regering. Detta påståendet gäller även svenskar, trots att vi ofta intalar oss själva att vårt samhälle karaktäriseras av en extremt hög tilltro till staten. Kanske är det dags att vi uppdaterar både vår självbild och vår bild av EU?

 

Ibland vill jag kliva in och skaka om dessa agitatorer som ropar högt om eliten som hotar folket. För trots att ingen av sidorna vill erkänna det så står de ofta precis lika nakna under sina högröda ansikten. De tillhör nästan uteslutande själva det högsta maktskiktet, varför deras upprördhet snarare framstår som ett mindrevärdeskomplex mot mittenpolitiken; eller mot de som dag in och dag ut väljer sina strider, kommer med förbättringsförslag och gör sitt jobb. Jag tänker på Hillary Clinton, som på ett så utstuderat sätt ständigt bestraffades för att just enträget arbeta på och kompromissa sig fram i ett politiskt landskap som enbart premierade högröda ansikten och höjda röster. 

 

Imorse satt jag i publiken när USAs utrikesminister och föredetta CIA-chef Mike Pompeo anklagade EU för att sätta sina byråkrater före sina medborgare, att den liberala världsordningen underminerar västvärldens fundamentala värderingar och hotar USAs suveränitet. Det var dödstyst i den utsmyckade salen vars gigantisk kristallkrona hängde högt över tjänstemän, miljöaktivister, diplomater, lobbyister och praktikanter i Brysselbubblan. Pompeo beskrev målande USA som en modig underdog som vågar ifrågasätta systemet. Men vem är egentligen eliten som han rasar emot och hur klarar ett av världens rikaste länder av den kognitiva dissonans det innebär att teckna sig själv som rebellen mot en värld som exploaterar dem?