Handelspolitik är en exklusiv EU-komptens, sköts helt på europeisk nivå. Det innebär att Sverige inte själv kan teckna avtal med något annat land om hur man exporterar och importerar varor, eller om tullnivåer, eftersom EU har gemensamma tullar gentemot omvärlden. Genom att sluta handelsavtal med andra länder i världen, kan EU förenkla för Sverige att både exportera och importera varor och tjänster utöver vår egen och EUs gränser.
Lyssna gärna på vårt avsnitt om EUs handelspolitik, i podden Huvudstaden!
Hur sluts handelsavtal?
Medlemsländerna ger Kommissionen ett förhandlingsmandat: vad ska inkluderas, vad är man beredd att diskutera? Olika produkter eller sektorer kan vara känsliga beroende på vilket land man förhandlar med. Frankrike och Italien är t.ex notoriskt känsliga för att inkludera jordbruksprodukter, eftersom de är rädda för att utsätta sina sektorer för hård konkurrens. Det är Kommissionen som förhandlar för EUs räkning, generaldirektoratet för handel (DG TRADE) utser en chefsförhandlare. Kommissionen rapporterar löpande till medlemsländerna och till handelsutskottet i europaparlamentet, men under löpande förhandlingar är inte texterna offentliga. Man försöker hålla samhällsdialoger med olika intressegrupper för en inkluderande process. När förhandlingarna slutligen är är klara ska avtalet signeras av både EU och partnerlandet; detta görs efter att handelsministrarna från medlemsländerna godkänt det.
Till sist ska avtalet formellt ratificeras (godkännas). Beroende på hur brett handelsavtalet är så kan det ske på lite olika sätt. Den typen av avtal som EU nu förhandlar fram går längre än man traditionellt gjort. det handlar inte längre bara om tullnivåer och hur mycket import eller export man vill tillåta av olika varor. Istället talar man ofta om att öppna upp marknader för offentlig upphandling, om standardisering av vissa tekniska regler, tex säkerhetstestning av produkter, och ofta ingår också regler om investeringsskydd. När så många olika frågor täcks i avtalet så kallar man dem för blandade avtal för att det blandar frågor som beslutas på EU-nivå och sådant som också kräver att EU-ländernas parlament beslutar om.
Det kan alltså bli helt oändligt långa processer innan det man förhandlat fram till sist börjar gälla. Det handelsavtal som EU och Kanada förhandlade klart 2014 måste ratificeras av 43 olika parlament i EU och Kanada. Riksdagen är en av drygt 10 parlament som godkänt CETA, nästan 4 år efter att förhandlingarna var klara! Och då hade Kanada och EU förhandlat sedan 2009. Så man får inte vara otålig när man sysslar med handelspolitik...
EU har idag 36 stycken handelsavtal på plats med ca 60 länder. EU både importerar och exporterar mest av alla världens länder, det vill säga EU är en väldigt öppen ekonomi. Ungefär 30 miljoner jobb i EU är beroende av att vi handlar med övriga världen; i Sverige är motsvarande siffra ungefär 1,3 miljoner jobb. Sedan vi gick med i EU 1995 har både exporten och importen trefaldigats i Sverige.
EU-Kanada avtalet blev också en läxa i hur globaliseringsmotståndet kan organisera sig över gränserna när man minst anar det. Från att ha varit ett obskyrt handelsavtal som i princip ingen brydde sig om - EU och Kanada, kanske världens mest oskyldiga ekonomiska partners som båda talar sig varma om mänskliga rättigheter, miljöskydd och värdebaserad handelspolitik. Men just när CETA skulle signeras, under 2016, började något att hända. Handelsförhandlingarna mellan EU och USA för en transatlantiskt handelspartnerskap (TTIP) hade just gått i stå och det var tydligt att man inte skulle hinna i mål innan amerikanska presidentvalet. TTIP hade i flera år varit mycket kontroversiellt, framförallt på den politiska vänsterkanten och en bred koalition av tyska och österrikiska intressen lycakdes skapa en pan-europeisk rörelse med fackföreningar och civilsamhället runt om i EU vars mål var att helt enkelt stoppa TTIP.
Det talades om att amerikanska företag skulle sätta den europeiska demokratin ur spel och att den europeiska marknaden skulle svämmas över av klorindränkta kycklingar. Debatten var minst sagt hysterisk och medan förhandlingarna var i full gång, var det svårt att motbevisa även de galnaste ryktena efter som texten inte var offentlig. Hur som helst, efter att förhandlingarna pausades började samma handelsmotståndare plötsligt intressera sig för CETA. Det alarmistiska budskapet blev att ett handelsavtal med Kanada skulle innebär att de stora onda amerikanska företagen skulle kunna ta sig in på europeiska markanden genom bakdörren, att CETA var en slags trojansk häst som bara motståndarsidan hade upptäckt. På gator och husväggar i Bryssel finns det fortfarande graffiti från det stora anti-globalistiska slaget som utspelade sig här för ett par år sedan. Peak anti-CETA inträffade i november 2016 då en grupp handelsmotståndare smetade budskap i bajs på det belgiska företaget Sofinas fasad...
Slutligen kastade Belgiens fransktalande region Vallonien in sin hatt i ringen. Valloniens högsta politiska representant, socialdemokraten Paul Magnette, meddelade att Vallonien tänkte stjälpa CETA-avtalet. En liten region i ett litet europeiskt land höll ett världens hittills mest progressiva handelsavtal - som innefattar stora samhälleliga vinster för båda sidor, starkt miljöskydd och arbetsrättsliga rättigheter- gisslan.
Det senaste hindret för CETA är den nya italienska regeringen, med sin spännande mix av främlingsfientlighet, globaliseringskritik och populism. Italiens jordbruksminister säger att man inte kommer ratificera avtalet, eftersom det inte skyddar tillräckligt många italienska varor genom geografiska ursprungsbeteckningar. I CETA finns 143 geografiska ursprungsbeteckningar skyddade- uteslutande europeiska- och av dem är hela 41 stycken till för italienska produkter. Det är mer än något annat europeiskt land fått igenom i förhandlingen. Vice PM Luigi di Maio varnade senast förra veckan för att kandadensisk fejk-parmesan flödar till Italien pga CETA. Parmesan skyddas redan i avtalet..
Så, om man tycker att vanlig europeisk lagstiftning ibland drar ut långt på tiden och kompliceras på vägen- så är det ingenting jämfört med handelsförhandlingar med andra länder. Slutliga CETA-avtalet är på 1634 sidor. Ändå lever Storbritannien forfarande i tron att det är lätt som en plätt att fixa ett avtal med EU efter att de lämnar unionen.
Retroaktivt har handelsmotståndarna fått relativt stor påverkan på EUs handelsagenda, även om de inte lyckats helt stoppa några avtal. Kommissionen lägger ner mycket kraft och tid på att ständigt träffa civilsamhället och ha medborgardialoger om pågående handelsförhandlingar. DG Trade har anställt en massa personer vars uppgift är att kommunicera kring handel, inte minst på sociala medier. Den politiska agendan framåt är starkt fokuserad på hållbarhet; EU ska syssla med 'hållbar handel'. Detta är ett begrepp som betyder rätt olika saker beroende på vem du frågar. En del ser handelspolitik som ett instrument för att få andra länder att ändra sitt beteende i frågor som har lite med handel att göra. Om inte land X skriver på konvention Y så ska det inte bli något avtal. Nu i somras gjorde den vänsterpolitiska gruppen i Europaparlamentet en stor grej av att avtalet mellan EU-JAPAN som nyligen blev klart inte tvingar Japan att stoppa valjakten. Liknande reservation har lyfts kring det avtal EU och Vietnam förhandlat fram, där man vill att Vietnam ska ändra vissa lagar som gör det svårt att organisera sig på arbetsplatsen. Man kan givetvis se på all form av förhandling länder emellan som en möjlighet att påverka den andra parten. Men risken att se handelsförhandlingar ur detta perspektivet är att man glömmer bort handelns primära mål: att öka storleken på den ekonomiska pajen för båda parter, skapa tillväxt och välstånd för länderna.
Också Sveriges regering vill gärna prata om hållbar handel, eller fri och rättvis handel. Rent språkligt har handel i sin ursprungliga form alltså utsetts till ohållbar, orättvis, och måste föregås av ett adjektivattribut för att ställa saker och ting till rätta...
Europeernas syn på handel och globalisering
USA och EU- handelskrig eller handelsfred?
President Donald Trump har sedan sin valkampanj påstått att USA i flera decennier ingått dåliga handelsavtal och blivit orättvis behandlade av andra länder. Framförallt gillar inte Trump att EU exporterar mycket produkter till USA, utan vill att de produkter som amerikaner köper framförallt ska tillverkas i just USA. Han talar inte så gärna om hur mycket tjänster, framförallt digitala tjänster, som USA säljer till EU. I våras började Trump lägga exporttullar på andra länder, eftersom dessa länder enligt hans mening tjuvat USA på pengar genom att tillverka varor som amerikaner är beredda att köpa. Men i själva verket fungera så att det blir som en extra skatt på import.som i stort drabbar de amerikanska företag som behöver köpa material till de saker de tillverkar, eller amerikanska konsumenter
Det började med att USA la på tullar på stål och aluminum och låtsades att det var en åtgärd för att säkra den nationella säkerheten. Andra länder svarade genom att höja tullar på diverse amerikanska varor, och USA svarade i sin tur med flera omgångar till riktade mot specifika länder och enskilda sektorer. Trump har siktet särskilt inställt på Kina och handelskonflikten dem emellan har hittills uppgått till en kostnad av 100 miljarder US dollar.
En annan nagel i ögat på Donald Trump är att den europeiska bilindustrin går så bra. I flera månader har han velat lägga en exporttull på europeiska bilar, men i juli reste Jean Claude Juncker och Cecilia Malmström till Washington för att en sista gång försöka förklara hur handel fungerar för Trump. Alla var nog överraskade över att vid den efterföljande presskonferensn höra Trump och Juncker lova att inleda snack om handelssamarbete och inte eskalera konflikten ytterligare. Men förra veckan råkade Trump falla tillbaka i dåliga vanor, och utlovade vid ett kampanjmöte att alla bilar som kommer till USA från EU ska drabbas av 25 % tullar.
Grejen är den att många bilar av europeiska märken tillverkas i USA. BMW, Volvo, Mercedes.. alla har flera stora fabriker i USA., men de importerar insatsdelar från länder över hela världen och lider redan av det pågående handelskonflikten. Faktum är att både Volvo och BMW har pausat planerade investeringar i USA eftersom den globala handeln är osäker så länge Donald Trump viftar med tullar varje vecka. Näringslivet är uppbyggt av globala värdekedjor, vilket gör det svårt att helt förutsäga effekterna av protektionistism, även när den är beräknande.
Det är sant att EU har ganska höga importtullar på en del amerikanska varor. Och detsamma gäller amerikanska tullar på europeiska varor. Detta var ju en av anledningarna till att EU och USA tills för cirka ett år sedan var djupt involverade i förhandlingar om det långtgående handelsavtalet TTIP, som bla syftade till att askaffa tullarna mellan EU och USA.
Men Trump har alltså valt en annan strategi när det gäller relationerna till EU. Fantastiske komikern John Oliver slog i förra veckan huvudet på spiken med ett helt avsnitt av Last Week Tonight om Trumps handelspolitik. Punchlinen? Misunderstandings just keeps getting bigger, while basic knowledge is shrinking. And the result is stupidity is increasing at an unstustainable rate.
Kommentera