Sophia i Europa

 

Alla siffror pekar på att vad som är viktigt för att hålla tillväxttakten globalt är digitalisering av ekonomin, vilket för EUs del betyder liberalisering av såväl den digitala dimensionen av den inre marknaden, liksom tjänstesektorn. Redan 2006 antogs EUs Tjänstedirektiv som syftar till att liberalisera sektorn i hela EU, men utvecklingen har gått smärtsamt långsamt och många länder får varje år en reprimand av EU Kommissionen för att man inte följer regelverken, utan diskriminerar utländska företag på olika sätt. När varor och tjänster blir allt mer sammankopplade, så får fragmenteringen av marknaden förödande resultat för europeiska företags konkurrenskraft. 

 

Man skulle kunna tänka sig att alla i Bryssel och EUs huvudstäder skulle prata om dessa två ödesfrågor för Europa: Digitaliseringen och Tjänstefieringen. Men det är knäpptyst. Istället hoppar allt fler på tåget som går mot återindustrialisering. Begreppet industripolitik har väckts till liv och det förekommer allt oftare tillsammans med ord som framtid och vision, trots att det känns som en oxymoron. 

 

I stadig takt verkar nu EU-länder, EUs institutioner och till och med delar av näringslivet peka med hela handen åt ett och samma håll: en ny europeisk industripolitik ska säkra EUs ställning i den globala konkurrensen! Länge har det då och då bubblat upp förslag om att EU ska ha som målsättning att 20 % av BNP ska komma från basindustrin. Mer tjänstetunga och öppna ekonomier har då påtalat att det kanske inte spelar så stor roll exakt från vilken sektor BNP kommer, så länge den fortsätter öka... Idéerna man nu lyfter fram riskerar att underminera det fundament EU byggt sin framgång på och lägga sig som en våt filt över både produktivitet och konkurrenskraft. 

 

 

Jo, bilden av att Kina innebär ett hot mot EU har under de senaste åren fått allt starkare fäste. Europeiska företag har länge upplevt problem med marknadstillträde på den kinesiska marknaden,men den senaste tiden upplever man att kinesiska företag har bättre konkurrensfördelar än europeiska företag också på vår hemmamarknad. Tyvärr har EU-länderna och delar av EUs institutioner hamnat i en slutsats som knappast kommer åtgärda problemet. 

 

I december 2018 antogs en Deklaration från Friends of Industry - en informell konstellation av 18 EU-länder som har stark industribas och tycker industripolitik är viktigt- som uppmanar EU att skapa nytt momentum för industripolitiken. Man föreslår att välja ut ett par särskilt strategiskt viktiga värdekedjor som i sin tur ska få varsin handlingsplan med dedikerad finansiering. Här föreslår man också att EUs konkurrensrättsregler ska göras om för att lättare skapa 'europeiska jättar'. 

 

I februari i år beslutade EU Kommissionen att en föreslagen sammanslagning av tyska Siemens och franska Alstom (för att i princip skapa världens största tågtillverkare) stred mot konkurrensrätten. Det var konkurrenskommissionär Margarete Vestagers bestämda åsikt att sammanslagningen skulle minska konkurrensen, sänka innovationskraften i sektorn och höja priserna.  I kölvattnet av Tysklands och Frankrikes besvikelse över beslutet har debatten om industripolitik och konkurrensrätt blossat upp rejält. 

 

Det kom ett fransk-tyskt industrimanifest  som i princip deklarerade den existentiella nödvändigheten för EU att bygga egna jättebolag (gärna i utvalda sektorer) som ska konkurrera med globala (läs: kinesiska) bolag. De föreslog också att styra om EUs investeringar till strategiskt viktiga teknologier samt att införa strikta reciprocitetskrav; dvs att villkora marknadstillträde i EU för utländska aktörer på att europeiska företag får exakt likadant marknadstillträde i dessa länder.

 

Tyskland släppte sedan också en egen industristrategi med målbild 2030, då de vill att 25 % av landets BNP ska komma från industrin. De går så långt som att föreslå att medlemsländerna ska få veto att stoppa EU Kommissionens beslut vad gäller sammanslagningar av företag, dvs en total politisering av konkurrensrätten.  Dessutom vill tyska näringsminister Peter Altmeier att staten ska gå in och köpa aktier i viktiga bolag (såsom Siemens) och faciliera sammanslagningar för att skapa europeiska jättar. I förlängningen betyder det en förändring av EUs tidigare linje, som funnit ett värde i att ha en ekonomi som är mer öppen än andra, inte minst för att attrahera utländska investeringar. 

 

Men plötsligt ses också utländska investeringar som någonting suspekt, som vi nog bör klara oss utan. En rapport som EU-kommissionen släppte i förra veckan om utländska direktinvesteringar i EU rubricerades: 'Continuous rise of foreign ownership of European companies in key sectors'- och tonen var bekymrad. Trots att Kommissionär Cecilia Malmström dag ut och dag in försöker förbättra relationerna med USA genom att påtala hur mycket EU investerar i USA. Inte kan det väl vara så att vi endast gillar investeringar när det är vi som gör dem? Det talas om ekonomisk och teknologisk suveränitet- att vi i EU ska skapa vår egna teknik istället för att köpa av andra. Att vi ska köpa och använda det vi själva tillverkar. Ett makalöst vägval för en union som lyckats växa tack vare handelsutbyte, både internt och med resten av världen.

 

Manfred Weber, Europaparlamentets konservativa partigrupps toppkandidat till posten som ny kommissionsordförande har lovat kampanja inför valet på löften om att införa en marknadstillträdesavgift för utländska jättebolag i EU. Detta är alltså den partigrupp som hittills hållt marknadsliberalismens fana allra högst i EU-sammanhang. 

 

 

Quand le doigt montre le ciel, l'imbécile regarde le doigt. (Idioten tittar på fingret som pekar mot himlen.) Europeisk industripolitik från en svunnen tid kommer inte klara att ta EU in i framtiden. 

 

Vad Europa verkligen behöver är mer konkurrens och mer marknadsliberaliseringar. En verklig inre marknad som inte ser mellan fingrarna på länder vars implementering släpar efter i flera år. Ett regelverk som är ändamålsenligt och inte lägger på onödigt hindrande administrativa bördor för de företag som försöker konkurrera med resten av världen. EU har världens största integrerade marknad, men den är bara attraktiv för omvärlden om vi lyckas hålla den gemensam, utan både europeisk överreglering och nationell särlagstftning. Det är så vi lyckas få världens viktigaste ekonomiska aktörer att sluta frihandelsavtal med oss- genom att vara en stark partner. 

 

Det är anmärkningsvärt att EU, som i flera år- och synnerligen efter Trump valdes till USAs president- utmålat oss själva som förkämpe för marknadsliberalism och frihandel, nu lägger fram förslag om det rakt motsatta. Och dessutom hävdar att det skulle vara konkurrenskraftsdrivande.