Det hela började med att Donald Trump valdes till president, efter att ha kampanjat på populistiska budskap om att USA alltför länge dragit det kortaste strået i den globala ekonomin. Trump tillsatte Robert Lighthizer- med en bakgrund som stålindustrilobbyist med särskilt uppdrag att lobba Washington för tariffer på stål- som sin handelsminister och alltsedan dess har Trump och delar av hans administration skrikit sig hesa om USAs handelsunderskott.
I januari publicerade amerikanska handelsdepartementet en utredning som visade att USA importerar fyra gånger så mycket stål som man exporterar- och drog slutsatsen att detta hotar den nationella säkerhet, genom att utarma industrin. En minst sagt långt dragen konklusion. Enligt sektion 232 i USAs Trade Expansion Act har presidenten sen 90 dagar på sig att efter en sådan rekommendation besluta att justera importen för att skydda säkerheten. I veckan signerade därför Donald Trump en proklamation som innebär att USA inför importtullar på 25 % på utländskt stål och 10% på aluminium, utan bortre tidsgräns.
Fram tills nu har utspel från Donald Trump och hans närmsta rådgivare varit kritik mot Kinas stålindustris massiva överkapacitet, som understöds med stora statliga subventioner. Men kinesiskt stål står bara för 6 % av USAs import. Det blir alltså inte primärt Kina som drabbas av Trumps tariffer; däremot blir Europeiska Unionen bland dem som kommer känna av störst ekonomiska effekter.
Så vad kan EU göra?
Det globala handelssystemet styrs av regler satta av WTO för att inte länder ska kunna kasta på varandra tullar närhelst de vill. I WTOs General Agreement on Tariffs and Trade (GATT) slås fast att länder som vill slå tillbaka när de drabbas av tullar baserat på nationell säkerhet måste bestrida detta inom WTO. Detta skulle kunna leda till att WTO bedömer att Trump inte kan använda 'nationell säkerhet' som förevändning för sina tullar, utan att det helt enkelt rör sig om ren protektionism- en spekulation som inte direkt kräver utbildning i ekonometri. Till exempel har Trump redan utlovat att Mexiko och Kanada ska slippa tullarna genom särskilda undantag. Dessa två länder är sedan ett par månader mitt i en känslig omförhandling av det nordatlantiska frihandelsavtalet NAFTA. Slump?
Men, låt oss säga att WTO beslutar att Trumps tullar inte följer internationella regler. Det blir då möjligt för EU att i linje med det globala handelssystem som man så ofta säger sig vilja upprätthålla, införa strafftullar på amerikanska varor som svar. Beräkningar visar att EU kommer förlora ungefär 2,8 miljarder euro på Trumps tullar, och vi skulle därför kunna sätta upp mottullar motsvarande samma storlek. Problemet är att sådana här beslut i WTO både är sällsynta och kan dröja väldigt länge. Därför är det inte ovanligt att länder i avvaktan på beslut bestämmer sig för att sätta upp motåtgärder som de är ganska säkra på håller sig inom ramen för vad de ändå kommer tillåtas göra.
Det är upp till EU att själv bestämma vilka amerikanska varor man vill lägga tullar på, och i detta fall har handelskommissionär Cecilia Malmström kalkylerat iskallt politiskt- genom att sikta in sig på varor som kommer drabba delstater vars kongressledamöter man hoppas kunna pressa att få Donald Trump att dra tillbaka sina tullar. Men är det verkligen det EU bör göra?
Make TTIP Great Again?
Stefan Löfven, vars besök i Washington DC dränktes i bråk om ståltullarnas varande eller icke varande, sa på presskonferensen med Donald Trump att ett fördjupat samarbete mellan EU och USA skulle ha möjliggort lösningar istället för handelskrig. Ett sådant samarbete fanns fram till nyligen tack vare de handelsförhandlingar som i flera år engagerat båda partner.
Men Sveriges och resten av EUs förberedelser ge Trump blodad tand. På Twitter forstätter han hojta om att EUs importtullar på amerikanska varor redan är för höga, och om vi höjer dem ännu mer kommer USA att straffa den europeiska bilindustrin med ytterligare strafftullar. Kanske är Trump faktiskt ganska sugen på ett handelskrig?
Det är sant att EU har ganska höga importtullar på en del amerikanska varor. Och detsamma gäller amerikanska tullar på europeiska varor. Detta var ju en av anledningarna till att EU och USA tills för cirka ett år sedan var djupt involverade i förhandlingar om ett mycket långtgående handelsavtal. The Transatlantic Trade and Partnership Agreement (TTIP) syftade bland annat till att i princip ta bort alla tullar mellan USA och EU.
Tillsammans står EU och USA för hälften av världens BNP mellan oss går världens största handelsflöde. I en tid som präglas av protektionism- inte minst från Kina och Indien- skulle det vara en viktig signal att plocka upp diskussionerna om att helt avskaffa tullarna mellan EU och USA. Nolltullar utgjorde bara startblocket i de långt framskridna handelsförhandlingarna. Nu när just tullar sätter käppar i hjulet för de transatlantiska relationerna vore det inte dumt att damma av den där högen vi redan kommit överens om och visa på verklig handlingskraft.
... Men istället planerar EU-kommissionen att redan i nästa vecka lägga fram ett förslag på en så kallad digital skatt, som riktar udden särskilt mot amerikanska digitala plattformar som Google och Facebook. Den där frihandelslinan verkar ganska svår att balansera på.
Kommentera