Detta med att ständigt skrika att man minsann tar ansvar och ledning är på väg att bli ett uttryck lika tomt som att påstå att någonting är viktigt i politiken. I ljuset av att Donald Trump verkar abdikerat USAs roll i en multilateral värld- inte minst i globala handelspolitiken- utkämpas ett ordets krig mellan Kina och EU som båda vill utmåla sig som lämpliga upprätthållare av det globala ledarskapet för en värld med fortsatt liberal, marknadsekonomisk inriktning.
Men vad kan vi förvänta oss av en global ledare, och vad menar man egentligen när man påstår sig vilja leda världen i en viss riktning? Ofta verkar ledarskapet snarare vara kopplat till den ideala bilden av sig själv, snarare än en vision om vilken framtid vi tillsammans ska skapa. Europa vill vara den snälla, omhändertagande, socialt hållbara kusinen som 'hela tiden tyckt USA haft fel' och nu äntligen ser sin chans att göra sina värden till de som övriga världen också strävar emot. Åtminstone om EU lyckas hålla emot och inte springer hals över huvud in i ett handelskrig baserat på en merkantilistisk världsbild och som i förlängningen kommer att skada såväl oss själva som resten av världen.
Medan vi i Sverige är fullt upptagna med att slå knut på oss själva för att komma underfund med vad som egentligen är svenska värderingar- så diskuterar man på EU-nivå som om det var helt tydligt vilka europeiska värderingar vi vill att resten av världen ska anamma. Detta var särskilt tydligt under förhandlingarna mellan EU och USA om ett transatlantiskt handelsavtal (TTIP), där en stor del av motståndarna menade att europeiska värderingar (t.ex strikta miljölagar och generösa sociala villkor) hotades av USAs tydligare laissez-faire politik på dessa områden. Idag kan man se ett mycket högt tonläge från ledande EU-företrädare om den nya europeiska dataskyddsförordningen som man kallar för guldstandard i världen och man genast vill att andra länder också ska tvingas följa. Det är tydligt att övriga världen snarare ser vårt beteende som protektionism, eller ännu värre- imperialism.
Det ironiska är att i brist på en traditionellt transatlantisk agendan, har EU och USA funnit att det enda man är överens om är Kina som problematisk part i den globala ekonomin.
Donald Trump har sedan sin presidentkampanj startade otaliga gånger kritiserat Kina för att snedvrida konkurrens genom devalvering av sin valuta och ohederliga affärsmetoder. EU har nyligen tagit fram nya antidumpningsregler vars syfte (om än inte officiellt) är att tydligare kunna straffa kinesiska företag som dumpar priser genom användningen av statliga subventioner. Dessutom diskuterar man just nu hur man kan mer effektivt kan granska utländska (läs: kinesiska) investeringar i Europa för att förhindra att Kina köper in sig i strategiskt viktiga sektorer här. Sverige har antagit en något avvaktande inställning till detta- till skillnad från flera andra europeiska länder så finns det i Sverige inget sätt att granska utländska investeringar för att upptäcka spionage, teknologitransfer eller liknande. Men försvarsminister Hultqvist har nyligen sagt att att Sverige behöver instrument för att kunna hindra statliga kinesiska bolag att köpa upp svenska företag och i årets utrikesdeklaration betonade Margot Wallström att "vi vill ha fler goda investeringar i Sverige".
Det finns många anledningar till varför EU borde ta ett globalt ledarskap, inte minst för att visa att det är liberala, marknadsekononomiska demokratier som lyckas bäst med att vara flexibla i en ständigt föränderlig omvärld.
En verklig ledare skapar den offentliga opinionen, hen följer inte den existerande opinionen. Det må vara sant att också i Europa är idéer om öppna ekonomier, multikulturalism och globalisering ifrågasatta. Men givet att större delen av världen kastat in handduken, är det än viktigare att någon tar strid för dessa värderingar. Kanske är detta en uppgift som passar alldeles utmärkt för en union av länder vars självbild skaver men vars instinkter ofta leder rätt.
Kommentera